Det har inte hänt mer

Författare: Tesfagiorgis Habte

Översättare: Jan Olofsson

(Baserad på en sann historia)

Tre år har gått sedan Senay hamnade i fängelse. På tre år har inte kunnat skriva i sin dagbok, men i minnet har han antecknat. Idag blickar han tillbaka och tänker på den oväntade och absurda händelsen som bara var början på den förfärliga dagen för tre år sedan.

***
Det var den första måndagen i juni år 2005. Senay skulle ha varit på jobbet klockan sju, men i dag var han en timme sen. Kvällen innan hade han gett sin femårige son Hagos ett löfte han inte kunde svika. Pojken önskade sig något. Något viktigt. “Pappa, varför kommer du så sent?” hade han frågat kvällen innan, otåligt väntande på sin pappa ända till klockan nio.

“Hej min lille pojk!” svarade Senay kärleksfullt.

“Pappa, du ska följa mig till förskolan i morgon,” sa pojken. Det hördes att det betydde mycket för honom.

“Men Hagos, du vet ju att jag måste vara på jobbet klockan sju? Det är för tidigt att dit då. Mamma får följa dig,” Senay försökte säga det utan att göra pojken ledsen.

Hagos var inte nöjd med svaret. “Nej, nej, det är du som ska följa mig och sen ska du hämta mig,” sa han, argt och besviket. Senay blev förvånad över tonen. “Hagos, har du glömt vad vi bestämde när förskolan började? Att mamma skulle följa dig dit och hämta dig. Men när jag är ledig kan vi förstås åka in till stan allihop och göra något tillsammans.”
“Men det är papporna som brukar följa med barnen till förskolan,” sa Hagos med ledsen röst efter att ha funderat en stund.

Mamma Rahel blev lite förvånad, men sa ingenting eftersom hon förstod vad Hagos menade. Hans kompis Nahom hade alltid sällskap av sin pappa till och från förskolan. Det fick Nahom att tro att det alltid var papporna som skulle följa med barnen och att Hagos inte hade någon pappa.  Det var ju alltid mamma som följde med. “Du har ingen pappa” retades han en dag med Hagos. Pojken blev ledsen och generad och önskade sig också en pappa som följde med på morgnarna.

Oftast var det förstås ändå mammor eller äldre syskon som tog barnen till förskolan. Senay visste att ett av skälen var att många av barnens pappor var i militärtjänst och ofta ute på uppdrag. De barnen hade inte lika mycket kontakt med sina pappor som hans son. Det var inte lätt för barnen att prata om känslor med pappor som sällan var hemma. Även om Senay inte riktigt förstod sonens vägran att gå till förskolan med någon annan än honom förstod han att det var viktigt att ta en sådan önskan på allvar. Nu fick det i alla fall bli som Hagos ville.

“OK, vännen. Jag följer dig till förskolan i morgon och sen hämtar jag dig. Det blir väl bra?” Senay tittade på Hagos och log, steg sakta upp från soffan och smekte honom, rörd över sonens önskan.

Hagos log också, glad åt pappas svar och han somnade lugnt.

Samtalet blev en tankeställare för Senay. Att Hagos reagerade så här och tyckte att det var så viktigt att pappa var med, det var något nytt.

***

På måndagen var Senay noga med att hålla sitt löfte. Därför tog de bussen tillsammans. Hållplatsen låg bara ett stenkast från förskolan så Senay kunde följa Hagos till grinden. Hagos tog adjö av sin pappa, inte bara med en puss utan vinkade och ropade “Hejdå pappa” flera gånger högt och ljudligt. Han vinkade och vinkade, allt för att kompisarna och särskilt Nahom skulle märka att det just var pappa som följde honom. Och han ropade “Hej Nahom, titta, pappa är här och han ska följa mig till skolan i morgon också” ropade han.

Det var en lycklig dag för Hagos. När pojken kom till dörren såg Senay att en barnskötare tog emot honom med en stor kram. Det kändes tryggt och han åkte vidare.

Tjugo minuter senare kom han fram till kontoret. Han fick jobba undan saker snabbt på förmiddagen eftersom han börjat en timme senare än vanligt och behövde sluta tidigare.

På förskolan slutade förmiddagsgruppen halv tolv. Föräldrarna måste hämta sina barn före tolv. Senay tog en buss klockan elva. Eftersom det var ganska tomt på bussen tog resan bara en kvart. Han var där i god tid.

Framme på skolgården såg han Hagos leka med de andra barnen. Hagos hade spanat efter pappa och såg honom när han kom. Nu ville han göra Nahom avundsjuk: “Min pappa har kommit, men det har inte din. Nu går jag.” Han hoppade av glädje och sprang för att möta pappa utan att fråga lärarna om lov och pussade Senay.

När Senay hörde vad Hagos sa till Nahom förstod han hur avundsjuk pojken hade varit på sin kompis. Det var därför hade han varit så angelägen att just pappa skulle komma.

De promenerade hem småpratande, Hagos hand i Senays. På hemvägen köpte Senay kakor till Hagos och hans yngre syskon.  Han hann bara vara med pojken en kort stund, men den tiden var värdefull.

***

Nästa dag lagade Rahel som vanligt frukost så fort hon vaknade. Men Senay steg upp senare än vanligt och tog en dusch i lugn och ro. Rahel, förvånad över att han tog det så lugnt undrade “Älskling, vad är det för fel, ska du inte till jobbet i dag?”

“Visst, men först ska jag följa med Hagos till förskolan” sa han och log.

“Men det gjorde du ju i går, det räcker. Du måste ta jobbet på allvar, hur ska det annars gå? Jag följer honom” sa hon oroligt.

Hagos hörde vad föräldrarna diskuterade och hoppade upp ur sängen. “Pappa, kul att du följer med mig i dag.” Han struntade i mammas förslag.

Senay förstod Hagos. “Oroa dig inte, jag följer med dig.”

Efter frukosten blev det bråttom iväg till förskolan. Senay hade klätt sig snofsigt eftersom han skulle till ett möte på departementet.

“Rahel, snälla, kan du göra i ordning Hagos mellanmål och hjälpa honom att klä på sig? Jag väntar vid grinden.”

När Hagos inte såg pappa inne i huset blev han orolig och ville springa ut innan han hade klätt på sig för att se honom.

Rahel höll i honom. “Vänta en stund, ta det lugnt. Pappa är vid grinden. Får jag hjälpa dig med kläderna.” Till slut gjorde han som hon sa.

***

Där Senay satt log han för sig själv och log åt minnet. Allt som hände den morgonen var så levande för honom som om det hade varit på film. Och han fortsatte att minnas…

***

Senay väntade och njöt av morgonsolen, men han var lite otålig. Han frågade Rahel. “Kan du skynda dig att göra Hagos klar, det är bråttom!”

“Ja, men han krånglar lite.”

Efter en stund stannade plötsligt en bil bakom honom. Senay vände sig om. Två civilklädda män steg ut och närmade sig från var sin sida.

“God morgon Senay! Vi har i uppdrag att hämta dig, så nu ska du följa med,” sade den ene.

“God morgon! Men jag känner inte er! Vem är ni då?”

Den andre visade honom en pistol under jackan. “Så, skynda på, kvickt in i bilen. Säg ingenting, annars…” Det var en hotfull order och en varning.

Senay förstod att det inte var lönt att protestera. Bilen åkte i väg i full fart.

Det hela var fullständigt obegripligt, varför blev han gripen på det här sättet?

Stämningen i bilen var spänd och Senay var orolig för sig själv och för sin familj. Bättre blev det inte av att stackars Hagos sprang mot sin pappa samtidigt som Senay tvingades in i en bil av okända män. ”Pappa, pappa! Åh! Pappa har åkt iväg i en bil och lämnat mig kvar!” Hagos skrek och grät, men förgäves. Det var en plåga för Senay att höra pojkens gråt bakom sig när bilen lämnade. Chauffören körde fort och brydde sig inte om hastighetsbegränsningarna. Senay hade ingen aning om vart de tänkte föra honom.

***

Medan Senay plågas av det bittra minnet avbryts han av klirret av nycklar och gnisslet från celldörren bredvid. För honom känns det som om Hagos fortfarande tittar efter vägen där han fördes bort.

”Min pojke, jag hade velat följa dig till förskolan om så bara en enda gång till. Men den lyckan fick jag inte uppleva,” mumlar han sorgset för sig själv.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s